Om boken: 1954 / Boken av Vladimir Sergeevich Varshavsky (1906–1978) har en speciell plats i den ryska litteraturens historia utomlands. Den har inte status som en klassiker, som böckerna om "bisonerna" från den ryska emigrationen - "Självkunskap" av Berdyaev eller "The Past and the Unfulfilled" av Stepun. Den har inte heller den litterära briljansen (och ibland den litterära ilskan) som Berberovas "Cursive" eller Yanovskys "Champs Elysees", båda memoarförfattarna är Varshavskys jämnåriga. Men nästan alla har hört talas om denna bok, dess namn blev det ofrivilliga namnet på dem som Warshavsky själv tillhörde - ungdomen i den första ryska emigrationsvågen. Vi kan säga att av Varshavskys hela bok visade sig dess titel vara den mest populära. Boken i sig - åtminstone i det moderna Ryssland - "förbisågs" på något sätt (utanför gemenskapen av filologer och historiker; vi noterar här särskilt Vladimir Khazans verk om Varshavsky), även om den trycktes om 1992. Varshavskys försök inte bara för att bestämma platsen i sin generations historia, men också för att utan naiv didaktik dra en lärdom av denna generations öde — det är inte diskutabelt och inte uttömmande. Men för den moderna ryska läsaren kan det inte annat än vara av intresse. I vårt land brukar en generations sökande efter sin plats i historien övergå i uppenbarelser. I Ryssland pratar man om generationers rättigheter och fel, och försöker motivera sin egen upplevelse. I boken "The Unnoticed Generation" berättas i synnerhet hur unga människor av ryskt ursprung bildade ett fascistiskt parti i Frankrike. Varför lockade den fascistiska ideologin unga människor så mycket "I någon politisk rörelse skapad av utvandrade söner finner vi i en eller annan kombination idéerna från den "nya medeltiden", eurasianismen och den nationella maximalismen, skriver V. Varshavsky. - Men naturligtvis hade "tidsandan" - den fascistiska revolutionens mäktiga attraktion - ett ännu starkare inflytande. Precis som socialismen en gång fängslade deras fäder, fängslade fascismen de "förlorade generationerna" av europeiska unga människor med löftet om möjligheten att ta del av det enorma och kreativa arbetet med politisk och social omvandling, är Warshavskys bok på många sätt ett exempel på hur den tragiska upplevelsen av ens generation lär ut lusten till skapande. Varshavskys "Erfarenhet av resonemang" är motsatsen till journalistisk anatematism, med dess farliga (om än primitiva) spel med "bubblor". I en viss mening är Varshavskys bok motsatsen till Ivan Ilyins broschyrer, som i dagens Ryssland ibland fortfarande uppfattas som "testamenten för den ryska emigrationen". Som noterats av O.A. Korostelev, "den reviderade versionen är mycket närmare en predikan än historisk forskning." Denna omständighet förtar dock inte på något sätt bokens värde. I en viss mening kan Varshavskys bok ses som ett försök till en "emigrants förflutna och tankar"; bokens brister och svagheter torde knappast skymma denna omständighet.